AKTUELLT

Jens Hult var en udda fågel i Idol-sammanhang och karvar sig nu en karriär som vissångare med hjärta, mognad och närvaro

Efter genombrottslåten “Precis som du vill” och ett par uppskattade EP-släpp är Jens Hult tillbaka med en stark ballad, Aldrig mer”. Låten är laddad sorgsen och desperat. Det tog en och en halv timme att skriva den. Men man kan också säga att det tog två år.

“Aldrig mer” har sin grund i en tuff period, närmast att betrakta som en krasch, där Jens trodde att han aldrig skulle kunna skriva något mer av värde och seriöst funderade på att syssla med något annat.

“Man kan kalla det en baksmälla efter Idol”, erkänner han. “Man släpps ut i fiskdammen med alla andra och måste trycka på “reset”. Först flöt det bra, men 2015 tog det stopp.

Han fattade först inte vad som hände, men har i efterhand förstått att reaktionen är vanlig.

“Min co-writer, Robin Stjernberg, som hade befunnit sig i samma situation sa att det var bra att det hände, att det var ett tecken på utveckling. Men det är förstås omöjligt att känna så när man är mitt i det”.

När det var som mörkast ratade Jens allt han skrev. Det började sakta vända när han beskrev det i “Efter en lång, lång torka” och kände att den var bra. Att det var han. Att han fortfarande fanns.

“Aldrig mer” fungerar, som titeln antyder, som en påminnelse till honom själv att inte hamna i samma situation igen.

“Jag har accepterat förra året och har även insett att det kan komma att bli fler perioder av torka. Nu tror jag mig ha bättre verktyg att kunna hantera det. Men man har förstås ingen aning”.

Han kallar sin musik för vispop.

“Små låtar med mycket text i. Det går förstås att hitta andra influenser i musiken också. Men det får folk själva ägna sig åt”, ler han.

Att han blivit så förtjust i just visa, bottnar i hans kärlek till Cornelis Vreeswijk och dennes låtar.

“Jag har ju bara hållit på i ett par år, men känner att jag vill gå i den riktningen. Samtidigt tillåter jag mig att sväva iväg åt andra håll”.

Redan när Jens var liten hade hans pappa, som var trummis, spelat mycket Cornelis. Sonen tog ingen direkt notis om detta, men som så många influenser smög visorna in bakvägen och han har först i efterhand förstått vilket frö hans pappa hade planterat i honom.

Själv började han med musik när han var 17 år. Innan dess hade han spelat handboll i tio år – inte med någon större passion, utan för att mycket för att hans bror sysslade med det – och tränat mycket. När hans dåvarande tjej var otrogen mot honom insåg han att man inte kan gymma från verkligheten.

“Jag var jag tvungen att hitta någon sorts utlopp. Jag tog gitarren och bosatte mig i ett litet förråd där jag inte kunde störa någon. Sedan spelade jag gitarr i stort sett dygnet runt under ett år”.

När han var 18 började han sjunga, inspirerad av John Mayers akustiska sida. Då skedde också hans första studioinspelning.

“Det var hemskt. Producenten ville göra R&B och jag ville spela fin gitarr. Jag hoppas att ingen någonsin får höra den inspelningen!

Jens var snickare i två år – något som han tycker bättre om nu än när han levde på det och närmast längtar efter, nu när han kan ha det som hobby.

Det egna spelandet tog han knappt själv på allvar i början. Andra hörde att han hade något och sa åt honom att fortsätta, men på det försiktigt svenska sättet.

“Familjen och släkten har alltid varit uppmuntrade”, förtydligar han.

Han stod på bygget och spikade när de ringde från Idol. En tjejkompis hade tipsat om Jens. Efter viss tvekan tackade han ja och slutade på fjärde plats, genom att göra sin egen grej utan kompromisser. Därefter började han skriva låtar ihop med med Alexander Sköld. En begåvad musiker och kompositör som Jens beskriver som “ett original”.

Det började med att Alexander, försynt och lite ihopkrupen, kom fram till Jens på Idolfesten, och föreslog ett samarbete.

Jens blev lite överrumplad. Men de testade och det gick väldigt bra.

Första singeln”Precis som du vill” blev en enorm hit.

“Visst hade jag draghjälp av TV-exponeringen, men det kändes ändå lite oväntat, i och med att det var en visaktig svenskspråkig låt i 3/4-takt”, konstaterar han.

En ung människa måste göra många val i dag. Att våga tro på det man gör och är tillhör de svåraste sakerna.

“I slutändan behövs nog en kombination av slump och öde, en serie händelser, för att man ska börja tro på sig själv och det man håller på med”.

Än så länge ser han texterna som sin största styrka.

“Jag visste inte att jag hade något att säga. Nu kommer det hela tiden nya saker. Men jag tror att jag behöver lära mig att våga inom musiken på samma sätt som jag har lärt mig göra det textmässigt. Man kan inte göra allt på en gång – då spricker man”.

Vad inspirerar honom?

“Människor. Naturen. Skogen. Tystnad. Det är därför Dalarna är så bra. Det dallrar ingenting i luften. Det är lugnt. I Stockholm finns konstant en sorts flimmer. Som att någon jämt skriker. Det skapar en stress och man blir mycket tröttare när man ska göra något. Det räcker med en dag i Dalarna för att jag ska få en klarare blick”.

Det är i lugnet uppe i stugan i Dalarna som mycket av hans senaste material har fallit på plats.

“Jag hade med mig anteckningar. Tankar som var skrivna utan någon speciellt rytmik att ta hänsyn till.

Därefter arbetade Robin och han på musiken, varpå han skrev om orden så de passade musiken, fast med essensen i behåll.

“Man utvecklas ständigt. Jag får hela tiden en allt bättre känsla för hur orden och musiken gifter sig med varandra”.

Många beskriver Jens som mogen för sin ålder.

“När är man mogen?” kontrar han. “Man är ju den man är. Det finns normer för vad som ska föreställa moget, men den utgår ifrån hur samhället ser ut och olika händelser. Jag är fortfarande storögd och lättimponerad av saker som en bra låt och det tror jag är viktigt. Samtidigt är jag inte speciellt imponerad av kändisskap och media”.

Han vet att vissa blir förvirrade av – och kanske rentav har lite svårt att acceptera – att han skriver de texter han skriver i en så pass ung ålder.

“Men den tanken bygger på att alla reflektioner, all vishet, måste vara baserad på lång erfarenhet”.

Han blev också, även om det inte direkt var planerat, pappa till lilla Sigrid vid 22 års ålder.

“Det var omöjligt att föreställa sig hur allt skulle bli och kommer att bli. Det enda hennes mamma och jag visste, var att vi tycker om varandra och att ingen av oss hade varit främmande för tanken på att unga föräldrar. Mina föräldrar var också unga när de fick barn”.

Ibland får Jens dock för sig att han är äldre än han är och undrar varför han inte har hunnit mer.

“Men då måste jag påminna mig själv om att jag bara är 23. Mitt enda mål som artist är att beröra människor på ett djupare plan och jag tror till och med att folk kommer att ta mina texter mer på allvar ju äldre jag blir. Jag vill inte att min person ska stå i vägen för mina låtar.

Ett tag hade han ett band på sex personer. Det kändes dock lite för stort för hans nuvarande uttryck. Han har därför bantat ner det rejält.

“På de kommande spelningarna blir det bara Linus Hasselberg från Brothers Among Wera på olika stränginstrument och bastrumma och jag på sång och akustisk gitarr. Det känns väldigt bra”.

Bland hans kommande planer finns en ambition om att ta med sig stråk- och blåssektion upp till Hälsingland och spela in dem tillsammans med sång, ståbas och akustisk gitarr.

“Jag har alltid känt mig ganska rotad. Pratar man om att göra “hits” får jag bara en dålig smak i munnen. Jag vill fortsätta försöka skriva bra låtar som har en avvägning mellan innerlighet och direkthet”, avslutar han.

INSTAGRAM

LYSSNA

VIDEO

KONTAKT

Robert Olausson
Product Manager
+46 (0) 8 629 53 00
robert.olausson@umusic.com

Corinne Nystedt
Bokningsagent
+46 (0) 8 714 95 14
corinne.nystedt@umusic.com

DELA